detenaochdetandra.blogg.se

Förra natten hade jag nattskifte. Jag jobbade tydligen utomlands eftersom jag åkte hem till en äldre, engelskspråkig dam. Då jag var där kom två av hennes systrar på besök, och kan ni tänka er - de här tre damerna var mostrar till Alanis Morissette. Jag sa att jag lyssnade mycket på hennes musik i tonåren. Efter det kommer jag inte ihåg mycket mer från mitt "nattskifte". Jag tyckte bara att i sådana här situationer borde man inte ha tystnadsplikt. Ska jag sitta och dricka kaffe med Alanis Morissettes mostrar och inte få berätta det för någon?! "Ja, så här är det med mitt jobb", tänkte jag och suckade.

 

Efter nattskiftet satt jag plötslig i en bil. Kanske var jag på väg hem från Alanis' moster, who knows? Det var min pappa som körde och det var halt. Han satte gasen i botten och skulle åka uppför en jättehög och brant backe. Precis innan vi kom upp, började bilen tippa bakåt och jag tänkte "det här är precis som i en dröm, men nu är det på riktigt och vi kommer att krascha rakt ner i marken och dö". Då såg jag några tallkvistar och sträckte upp händerna, och på något sätt lyckades vi få tag i dem och svinga bilen över kanten och upp på backen. Det var genom ren råstyrka som vi klarade oss.

 

Visst har jag ett dramatiskt och händelserikt liv?! Ena stunden träffar jag Alanis Morisettes tre mostrar och i nästa stund svingar jag upp bilar. Är det inte det ena så är det det andra. 

 

Jag måste ju förstås kolla på nätet om jag hittade Alanis' mostrar nämnda någonstans, men den enda informationen jag hittar är att hennes morföräldrar och mamma var från Ungern. Inte en rad står det om hennes tre mostrar - som dessutom talar engelska. Hmmm, kanske jag skulle leva lite mer i verkligheten från och med nu. Men det är väl bra att ha drömmar?! Men vilka slags drömmar man har kan kanske diskuteras... Har man en hand i fickan så kan man göra en "high five" med den andra. Det säger Alanis i alla fall.