Restaurangbesök i Schweiz och curling Ryssland vs Storbritannien

I natt var det ganska lugnt. Jag tror jag höll mig hemma. Natten innan var jag däremot på en restaurang i Schweiz och där blev jag av med både plånboken och mobilen. Jag ringde restaurangen dagen därpå då jag märkte att mina saker var borta, och jag förklarade galant på tyska vad som hade hänt. Jag undrade om jag på något sätt hade glömt plånboken där. Vad jag ringde med vet jag inte eftersom min telefon också hade blivit stulen eller borttappad. Jag gick tillbaka till restuarangen även om ingen där hade sett till mina saker. I en hiss såg jag en ung kille som hade min mobil. Han erkände att han hade tagit den och jag fick tillbaka den. Han var så ångerfull och ynklig så jag lovade att inte berätta för någon vad som hade hänt. Vad som hände med plånboken vet jag inte. Där tog drömmen liksom slut.
 
 
Igår var vi på 11-årskalas och sonen var hängig hela dagen. Då vi kom hem hade han lite feber. Idag är jag hemma från jobbet och myser med bästa killen i hela världen. Han är ganska pigg men har huvudvärk och lite, lite feber. Som underhållning tittar vi på curling (Ryssland vs Storbritannien) och drar några skämt. Han har verkligen samma sjuka humor som sin mamma. :)
 
 
 

Grönt är skönt

Idag har jag gjort min icke-favoritsyssälsättning - planterat om blommor. Av tre blommor blev det femton stycken. Vad ska jag göra med dem egentligen? Tur att det är blommor som tål lite torka (kallor) för annars skulle de inte vara långlivade hos oss. Jag är inte den flitigaste vattnaren och dessutom brukar inte blommor trivas i vårt garage p g a lite ljus för att vi har små fönster.
 
 
En stackars liten, torr St paulia blev inte omplanterad för jorden tog slut. Resten av blommorna placerades ut på olika ställen där de får lite dagsljus. Platsbrist är ordet, alternativt för mycket saker.
 
 
Här ser man t ex katten Justus med "en död mus", en brandsläckare och bredvid den en röd figur som sonen har sytt, ännu fler omplanterade blommor, soffa, skymten av en strykbräda och motorcykeln under ett lakan (som jag skrev om i ett tidigare inlägg) samt ett hörn av barnens legobord. Och så syns ju lite av crosstrainern som har långsemester. Tur att inte resten av oredan syns. Det skulle helt enkelt bli för mycket text. 
 
Annars har det varit en lugn och skön lördag. Magnus åkte till jobbet redan imorse för han skulle laga något till ventilationen i huset - någon specialare som tydligen inte kan köpas för pengar. Och den varan finns det ju begränsat av, så en händig karl i huset är en fördel. 
 
Dottern har haft en kompis här idag och sonen gick till granngården för att se om kusin D var hemma. Det är med andra ord en ganska vanlig lördag på Skullbackavägen 27 trots att omplantering av blommor är ovanligt här.
 
Igår var det vändagen eller Alla hjärtans dag beroende på i vilket land man lever, bor och verkar i. Det märktes inte så mycket hemma hos oss förutom att dottern gav mig fina hjärtan.
 
 
Jag brukar fråga mig vad livet utan katter vore, och detsamma kan man fråga sig om barnen. Vad vore livet utan dem? Ja, jag skulle väl leva i en djungel av kallor då jag inte skulle ha något annat för mig än att plantera om blommor dag ut och dag in. Grönt är skönt.
 

Alanis Morissette har troligtvis inte tre mostrar

Förra natten hade jag nattskifte. Jag jobbade tydligen utomlands eftersom jag åkte hem till en äldre, engelskspråkig dam. Då jag var där kom två av hennes systrar på besök, och kan ni tänka er - de här tre damerna var mostrar till Alanis Morissette. Jag sa att jag lyssnade mycket på hennes musik i tonåren. Efter det kommer jag inte ihåg mycket mer från mitt "nattskifte". Jag tyckte bara att i sådana här situationer borde man inte ha tystnadsplikt. Ska jag sitta och dricka kaffe med Alanis Morissettes mostrar och inte få berätta det för någon?! "Ja, så här är det med mitt jobb", tänkte jag och suckade.
 
Efter nattskiftet satt jag plötslig i en bil. Kanske var jag på väg hem från Alanis' moster, who knows? Det var min pappa som körde och det var halt. Han satte gasen i botten och skulle åka uppför en jättehög och brant backe. Precis innan vi kom upp, började bilen tippa bakåt och jag tänkte "det här är precis som i en dröm, men nu är det på riktigt och vi kommer att krascha rakt ner i marken och dö". Då såg jag några tallkvistar och sträckte upp händerna, och på något sätt lyckades vi få tag i dem och svinga bilen över kanten och upp på backen. Det var genom ren råstyrka som vi klarade oss.
 
Visst har jag ett dramatiskt och händelserikt liv?! Ena stunden träffar jag Alanis Morisettes tre mostrar och i nästa stund svingar jag upp bilar. Är det inte det ena så är det det andra. 
 
Jag måste ju förstås kolla på nätet om jag hittade Alanis' mostrar nämnda någonstans, men den enda informationen jag hittar är att hennes morföräldrar och mamma var från Ungern. Inte en rad står det om hennes tre mostrar - som dessutom talar engelska. Hmmm, kanske jag skulle leva lite mer i verkligheten från och med nu. Men det är väl bra att ha drömmar?! Men vilka slags drömmar man har kan kanske diskuteras... Har man en hand i fickan så kan man göra en "high five" med den andra. Det säger Alanis i alla fall.