Slutet gott, allting gott

Måste plita ner några ord så här sista dagen på året. Det är på något sätt skönt att året är slut och jag snart får ta nya tag. Jag brukar inte avlägga några nyårslöften för de kan jag ändå inte hålla. Vid min mogna ålder har jag i alla fall lärt mig hur jag själv fungerar.
 
Första dagen år 2013 bestämde jag mig för att bli fadder åt Albert i Dominikanska Republiken. Jag var positivt inställd till det mesta i årets början och ville göra något för att hjälpa andra. Ett faddebarn hade jag alltid velat ha, och för ett år sedan var det rätt tillfälle. Det har varit roligt med brevväxling till Albert familj och det ska bli roligt att få veta hur det går för honom det kommande året.
 
Jag hade ett intensivt sista halvår med studier förra våren. Till slut kom dagen då jag blev närvårdare. Jag hade semester ganska tidigt på sommaren men kunde inte riktigt slappna av och fick ingenting gjort. Flera somrar i rad hade jag målat garaget eller huset, men den senaste sommaren fick jag ingenting gjort. Jag tror så här i efterhand att jag vara ganska slutkörd. Under hösten mådde jag inte fysiskt bra. Magen bråkade konstant och jag kunde inte äta som vanligt. Efter mina egna huskurer, tror jag att jag nu är på rätt spår. Nu kan jag i alla fall dricka kaffe igen.
 
Det var mycket annat under hösten också med en massa sjukdomar bland nära och kära, så det var mycket tankar på andra och på annat håll. Jag kände att jag inte hann med allt och alla. Dessutom jobbade jag många helger i rad. Klok som jag tror mig vara, tog jag en semestervecka i december och det har gjort gott för både kropp och knopp.
 
En höjdpunkt under hösten var resan till Stockholm. Det var så roligt att träffa alla vänner vi har där. Fina minnen!!!
 
Nu är det väl bara att blicka framåt. Kanske borde jag hitta på något kul det kommande året. Jag drömmer om att resa, men just nu säger plånboken stopp. Det lär bli en saftig summa för värme och ventilationen till huset. Det är kanske bäst att hålla i slantarna, men en liten resa måste vi ändå unna oss i sommar, tycker jag som mor i huset. Det är ändå jag som bokar, betalar och planerar våra resor. Resten av familjen hänger liksom bara med.
 
I dag beställde jag faktiskt den första "inredningsdetaljen" till barnens rum. Det var bilder i form av tapeter som man kan ha som fondvägg. Daniel ville ha en världskarta med flaggor och Vendela en bild på Kajsa och Mimmi vid ett café.
 
 
Bilderna är ca 240 cm höga och lite över 300 cm breda så jag tror de kommer att passa bra i barnens rum. När de tröttnar på bilderna, så får vi leta efter nya tapeter. 
 
Nu sitter jag bara och väntar på maken som jag gav i uppdrag att handla utan lista! Vi får se vad han kommer hem med. Jag uppmanade honom i alla fall att köpa något grönt. Annars skulle han komma hem med kött, kött, kött, ost och bröd.
 
Ja, jag skrev maken även om vi inte är gifta, men vi är som ett gammalt, gift par så i dag får han vara make. :)
 
Annars har det varit lugna dagar i julhelgen. Även om jag jobbade på självaste julafton, så var jag ledig tre dagar efteråt. Jag jobbade också i helgen och igår, men nu är jag ledig ett par dagar igen. Jag känner mig riktigt i harmoni med livet. Dessutom går det i ett lugnare tempo här hemma då Magnus och barnen har varit lediga, och även på jobbet har det varit lugnare. Det är så skönt med en lugn avslutning på året.
 
 
 
*** Gott Nytt År ***
 
 
 
 
 
 

Min glada barndomstid, tror jag...

 
Han har så rätt, Kaj Korkea-aho, det han skriver om sin och min hemby: "Frånsett några Nokiamiljonärer var min hemkommun socioekonomiskt jämntråkig: alla hankade sig fram." Så här var det att  växa upp i en österbottnisk by på västkusten i Finland för 25 år sedan.
 
Det var aningen knapert under mina uppväxtår på 1980-talet med mestadels hemsydda kläder. Lördagskorv, skivad i bybutiken, fick vi endast till helgerna, vilken lyx. I övrigt levde vi på potatis, hembakt bröd, havregrynsgröt och silad fil. Men vi överlevde tack vare hårt arbetande föräldrar. Jag valde att spendera kvällarna bland farmens rävar och minkar med pappa eller i köket med mamma. Då räckte det inte med heltidsjobbande föräldrar på dagarna. Arbetet fortsatte på kvällarna. För pappa var det byggjobb eller fabriksarbete som gällde dagtid. För mamma var det att trampa symaskinen och sy stolsdynor hela dagarna i byns möbelfabrik.
 
Vi hade en bil. Den första jag kommer ihåg var en röd Volvo. Sedan bytte vi till en grön Volvo med orange säten. Om man drog uppåt på tyget, kunde man rita olika mönster, och så kunde man "sudda" genom att dra neråt. Säkerhetsbälten i baksätet var det inte tal om... Det behövdes inte så mycket underhållning för att man skulle ha roligt. Sällan hade vi tråkigt.
 
Kanske blev jag lite förstörd av dåtidens leksaker för utbudet hos oss var inte särskilt stort. Vi hade t ex små leksakssoldater i plast. Några var gråa och några var gröna, så de kunde kriga mot varandra. Det bästa var pansarvagnen som man kunde öppna i mitten och stoppa in några soldater i. Och så var det den där plastburken med lite lego i. Det var knappt så bitarna räckte till ett hus, och den enda bottenplattan som fanns, hade gått av på mitten. Lekte jag inte inomhus, så klädde jag på mig och gick ut. Jag klättrade i träd, hade slalomtävlingar med mina låtsaskompisar eller så hittade jag på något med pappa. Att åka till soptippen eller åka på "älgspaning" var alltid spännande. I älgjakttider brukade vi åka till slakteriet och se hur många älgar jägarna hade lyckats knäppa, eller som min pappa brukade säga "Ska vi fara och se om de har fått några fiskar i dag?" I slakteriet hängde kropparna i taket och på golvet var det några centimeter med vatten och blod. Det var alltid bra att ha gummistövlar. Annars kunde jag också vara med i pälsningstider och titta på då man trädde rävskinnen på tanorna - i vår källare. Det är några av mina barndomsminnen. Och aldrig skulle jag ha tyckt att det var äckligt med döda djur och pälsar. Det gör jag inte i dag heller, men det är mycket dagens barn går miste om. Särskilt att vara ute i naturen är något som barn i dag inte uppskattar lika mycket som jag gjorde, tror jag i alla fall.
 
Tack och lov växte jag upp i en tid då det fanns få materiella saker, men det visste jag inte då. Jag hade inget att jämföra med och var nog en glad, liten prick fast jag inte fick saker som jag ville ha.
 
Tänk om man kunde spola tillbaka 25 år och leva en vecka som vi gjorde då. Det skulle vara intressant.