detenaochdetandra.blogg.se

Pustar ut. Det har varit två intenstiva arbetsdagar. I går ringde telefonen konstant, så det som jag egentligen skulle jobba med kom i andra hand. Dessutom rådde det allmänt kaos redan från klockan sju på morgonen. I dag var det lite lugnare men tillräckligt med jobb. Jag bidrog också med lite spänning i och med att jag planerade om min dag för att kunna sluta en timme tidigare för att dottern skulle till tandläkaren, och genom att bensinmängden närmade sig noll ju längre fram arbetsdagen skred.

 

Tidsoptimist som jag är, hämtade jag dottern strax efter klockan ett på eftis, åkte och tankade, sedan till tandläkaren där vi hann uträtta ett som annat på toaletten, bl a borsta dotterns tänder, och precis 13.29 satte vi oss ner i väntrummet. Vi hade tid kl. 13.30. Vissa dagar går det nästan som planerat. Jag tittade faktiskt in till en klient på hemvägen, men annars var det lugnt. Men nu har jag en blackout då det gäller gårdagen, och kommer inte ihåg vad jag hade för besök, så jag kunde inte skriva upp mina kilometrar i dag (som jag glömde i går). Men tack och lov sparas våra besökslistor, och det blir fredagsmys på jobbet i morgon kväll, så jag får plita ner mina kilometrar då.

 

Hmmm, ju äldre jag blir, desto fortare går det framåt. Då man hela tiden har något på gång är det svårt att hinna andas och komma ihåg att leva. I kväll ska jag ut och äta med några studiekamrater som också blev närvårdare i våras. Ska bli trevligt. Före det ska jag hämta sonen som är hos en kompis. De cyklade dit efter skolan, och det var första gången Daniel cyklade själv på "stora vägen" så den här mamman var lite nervös inför det. Men det gick säkert bra eftersom jag inte såg till någon ambulans i byn på eftermiddagen. Dessutom oroade jag mig för detenaochdetandra (inte konstigt att bloggen heter så) då jag skulle börja sova i går på kvällen, så jag fick läsa två gånger ur en Liza Marklund-bok innan jag äntligen somnade och sov sen så där halvdåligt. Jag hade t o m tänkt gå upp före väckarklockan ringde i morse. Man borde inte vara så där upp i varv.

 

I natt har jag bestämt mig för att sova. Och vi borde komma ihåg att leva varje dag. Livet är nu.

 

 

Över till något helt annat. Jag började fundera över när jag blev den tidsoptimist jag är i dag. Det har skett en långsam förvandling genom åren. Förr var jag alltid i tid, ja egentligen alltför tidigt i tid. Det är inte heller bra. Jag kommer ihåg första dagen jag åkte till Södertörns högskola i Huddinge. Jag hade flyttat till Stockholm några dagar tidigare. Eftersom jag bodde öster om stan och skolan låg söder om stan, tog det ganska lång tid att åka dit - särskilt då man åker kommunalt. Därför åkte jag i god tid första dagen ifall det skulle vara några förseningar. Jag kommer inte exakt ihåg hur länge på förhand jag kom till skolan, men det handlade nog omkring en timme.

 

 

 

Jag åkte först buss från Gustavsberg till Slussen på Söder. Sedan tog jag tunnelbanans gröna eller röda linje norrut till t-centralen. Är man uppväxt på landet, är det inte så självklart att åka tunnelbana, så det gäller att ha god tid på sig för att hitta rätt tåg. Vid t-centralen skulle jag byta från tunnelbana till pendeltåg mot Södertälje. Stationen där skolan låg (ligger) heter Flemingsberg. Det blev många långa resor till och från skolan det första året före vi flyttade till Jorbro (och det är en annan historia). Men det var samtidigt en frihet att kunna åka vart man ville så länge man hade månadskortet. Det kostade 450 kronor, och då kunde man åka kommunalt i hela Stockholm. Nu är det 790 kronor. Men tänk vad billigt! Hur långt kommer man med bil för 790 kronor? Jag tankade för 100 euro för en vecka sedan och nu tankade jag för 100 igen. Det är knappt så man vågar tänka på det. Men det gör jag inte heller. Det var bara just nu jag kom att tänka på det. Och NU tänker jag inte på det längre!!!

 

Men vad jag ville säga är att den där tidsoptimisten i mig har växt fram långsamt. Jag misstänker att tidsoptimisten som jag bor med har smittat mig. Kan det vara så?