detenaochdetandra.blogg.se

 

Han har så rätt, Kaj Korkea-aho, det han skriver om sin och min hemby: "Frånsett några Nokiamiljonärer var min hemkommun socioekonomiskt jämntråkig: alla hankade sig fram." Så här var det att  växa upp i en österbottnisk by på västkusten i Finland för 25 år sedan.

 

Det var aningen knapert under mina uppväxtår på 1980-talet med mestadels hemsydda kläder. Lördagskorv, skivad i bybutiken, fick vi endast till helgerna, vilken lyx. I övrigt levde vi på potatis, hembakt bröd, havregrynsgröt och silad fil. Men vi överlevde tack vare hårt arbetande föräldrar. Jag valde att spendera kvällarna bland farmens rävar och minkar med pappa eller i köket med mamma. Då räckte det inte med heltidsjobbande föräldrar på dagarna. Arbetet fortsatte på kvällarna. För pappa var det byggjobb eller fabriksarbete som gällde dagtid. För mamma var det att trampa symaskinen och sy stolsdynor hela dagarna i byns möbelfabrik.

 

Vi hade en bil. Den första jag kommer ihåg var en röd Volvo. Sedan bytte vi till en grön Volvo med orange säten. Om man drog uppåt på tyget, kunde man rita olika mönster, och så kunde man "sudda" genom att dra neråt. Säkerhetsbälten i baksätet var det inte tal om... Det behövdes inte så mycket underhållning för att man skulle ha roligt. Sällan hade vi tråkigt.

 

Kanske blev jag lite förstörd av dåtidens leksaker för utbudet hos oss var inte särskilt stort. Vi hade t ex små leksakssoldater i plast. Några var gråa och några var gröna, så de kunde kriga mot varandra. Det bästa var pansarvagnen som man kunde öppna i mitten och stoppa in några soldater i. Och så var det den där plastburken med lite lego i. Det var knappt så bitarna räckte till ett hus, och den enda bottenplattan som fanns, hade gått av på mitten. Lekte jag inte inomhus, så klädde jag på mig och gick ut. Jag klättrade i träd, hade slalomtävlingar med mina låtsaskompisar eller så hittade jag på något med pappa. Att åka till soptippen eller åka på "älgspaning" var alltid spännande. I älgjakttider brukade vi åka till slakteriet och se hur många älgar jägarna hade lyckats knäppa, eller som min pappa brukade säga "Ska vi fara och se om de har fått några fiskar i dag?" I slakteriet hängde kropparna i taket och på golvet var det några centimeter med vatten och blod. Det var alltid bra att ha gummistövlar. Annars kunde jag också vara med i pälsningstider och titta på då man trädde rävskinnen på tanorna - i vår källare. Det är några av mina barndomsminnen. Och aldrig skulle jag ha tyckt att det var äckligt med döda djur och pälsar. Det gör jag inte i dag heller, men det är mycket dagens barn går miste om. Särskilt att vara ute i naturen är något som barn i dag inte uppskattar lika mycket som jag gjorde, tror jag i alla fall.

 

Tack och lov växte jag upp i en tid då det fanns få materiella saker, men det visste jag inte då. Jag hade inget att jämföra med och var nog en glad, liten prick fast jag inte fick saker som jag ville ha.

 

Tänk om man kunde spola tillbaka 25 år och leva en vecka som vi gjorde då. Det skulle vara intressant.