detenaochdetandra.blogg.se

I förrgår tackade jag "ja" och nu tackade jag "nej". Man har väl rätt att ändra sig. Det finns väl något som kallas ångerrätt.

 

Jag fick nämligen en impuls och sökte till en ettårsutbildning för närvårdare med inriktning på munhälsovård. Yrkesakademin annonserade att det fanns några platser kvar och den egentliga ansökningstiden gick ut för några veckor sedan. Mina papper kom in sista ansökningsdagen. Scenariot då jag skickade in mina papper var att jag såg mig själv sitta och assistera en snygg tandläkare dagarna i ända, ta långa kaffepauser och gå ut och äta lunch på stan varje dag. Jag skulle äntligen få nyckeln till det "hemliga språket" hos tandläkare. Jag menar, fattar du vad de säger då de kollar tandraderna? Som patient ligger man där, tittar upp på en harmonisk bild av en sandstrand med palmer och är helt ovetande om den yttre världen, och att tandläkaren i hemlighet sitter och småflinar då han (för det mesta är det en han) upptäcker karies. "Hmmm...", gottar tandläkaren sig, "nu får jag mera jobb, och mera betalt och den kvinnliga-närvårdaren-med-inrikning-på-utbildningsprogrammet-munhälsovård kommer att sitta och assistera mig ytterligare många timmar innan vi har fixat de här karieständerna. Kanske kan vi rekommendera ett besök hos mungygienisten samt en bettskena också för att dra in lite mera pengar till den här privata tandkliniken". Ja, typ den bilden hade jag av mitt framtida arbete.  

 

Dagen efter min ansökan hade kommit in, ringde de från Yrkesakademin i Vasa och sa att jag får komma på intervju på tisdag nästa vecka. Jag tackade artigt "ja" i ett mejl med resultatet att jag vaknade med hjärtklappningar natten därpå och knappt sov någonting alls. Jag undrade vad jag egentligen hade gett mig in på. Jag tog därmed mitt förnuft tillfånga, och tänkte realistiskt. Nu har jag kämpat två och ett halvt år med att pussla ihop studier, jobb och husbygge. Äntligen är jag "fri", så varför skulle jag ge mig in i studiernas värld igen och gå igenom samma sak?! Dessutom skulle det innebära en skolväg på 220 km tur-retur. Jag må vara impulsiv, men ibland är det skönt att den andra sidan av mig själv knackar på axeln och säger "Stopp, tänk efter före!"

 

Nu har jag alltså mejlat (igen) och tackat nej. Min kropp blev 60 kilogram lättare, och jo, det finns några kilogram kvar. Det är så skönt att "bara" jobba nu. Dessutom har vi på jobbet flyttat till stora utrymmen så man knappt hittar sig själv. En dag hittade jag mig själv bakom papplådan där vår nya tvättmaskin är. Ja, egen tvättmaskin har vi fått också! Bara vi lyckas packa upp lådorna och få ordning på stället blir det riktigt bra. Nej, riktigt bra är inte tillräckligt bra. Just nu hittar jag inga superlativer, men skulle jag ha några på lager, skulle jag håva ut dem nu! För tillfället kan jag inte tänka mig att arbeta någon annanstans. Tänk att jag ens tänkte på studier igen, men det var ju den där snygga tandläkaren som ställde till det, egentligen.